Den fria jakten.

Tiden innan jaktvårdsområdena bildades enligt 1938 års jaktlag, var en tid som bestod av en hel del jakt utanför lagens råmärken. När man lyssnat till dessa historier så vill man ju tro att det skarvats en del, men att berättarna vidhöll alltid att just deras berättelse var helt sann.

När berättarna har beskrivit hur länsman eller andra myndighetspersoner ofta dök upp i byarna eller ute i skogen för att kolla så inte tjyvjakt förekom, kan man inte annat en förvånas. Länsman färdades oftast på cykel och han ändå med att kolla upp dessa stora vidder som trots allt fanns runt Lycksele. Att han fick vissa tips om var han skulle leta var nog en för honom viktig förutsättning i sitt arbete.

Fakta är dock att tre av dom inblandade i dessa historier har för olaga jakt tillbringat 30 dagar i fängelse vid olika tillfällen. En fick avslag på ansökan om vapenlicens till länsstyrelsen med följande motivering från landsfiskalen i Lycksele.

” Det synes vara en allmän uppfattning att sökanden ej är så nogräknad och torde det därför kunna förutsättas att vapnet förr eller senare kommer att missbrukas”

Enligt berättelserna så sägs det att jägarna brukade dela upp områdena (byavis) emellan sig. Om man spårade en älg och närmade sig grannens område så tog man kontakt med honom och i dom flesta fall hjälptes man åt att försöka fälla älgen. Vid denna tid fanns ju inte mat i överflöd utan man fick ta tillvara på allt som skogen kunde ge. Vi återger några av berättelserna som dom har berättats för oss, namnen på förekommande personer är dock fingerade.

Älgkött
Alexander berättar att när han som liten grabb i slutet av 30-talet hjälpte sin far att laga ett spåntak på en lada som ägdes av Edvin en kusin till fadern, blev man som tack för hjälpen bjudna på middag hos Edvin där det dukades upp kött i stora mängder. Alexander tyckte att det var mycket gott och lät sig väl smaka av maten, när man var på väg hem från middagen frågade hans far om han visste vad det var för slags kött han ätit så skakade Alexander på huvudet, hans far berättade då att han för första gången i sitt liv nu fått äta älgkött.

Alexander fick då i förtroende av sin far höra följande historia. Någon vecka tidigare hade Arne och Fred från grannbyn kommit hem till Edvin och berättat att man påträffat älgspår några dar tidigare och följt dessa spår ner mot byn. Männen var trötta och hungriga så efter att ha fått sig lite mat och sömn togs beslut om att tillsammans med Edvin skulle man spåra vidare efter älgen.

Efter att kusinen packat säcken så gav man sig iväg till den plats där man lämnat spåren, älgspåren gick iväg norr från byn och efter en dags spårande kom man ikapp älgen i anslutning till ett stort vattensystem. Älgen gick lugnt och åt i strandkanten på tjärnen, en av männen smög sig fram i skottläge och kunde med en välriktad kula fälla älgen. När skottet avlossats så blev det bråttom, det gällde att jobba snabbt med att ta hand om köttet för även om man befann sig i otillgängliga trakter kunde skottet ha hörts av någon som budade efter länsman eller annan myndighetsperson.

Problemet bestod även i hur man skulle frakta undan älgen, man befann sig ju trots allt långt inne på andra domäner där man inte kunde vänta sig någon sympati för dylika tilltag ifall man blev upptäckta.

Edvin hade upptäckt en båt inte långt från skottplatsen, han hämtade båten och rodde fram till den plats där älgen låg. Med gemensamma krafter släpade man älgen som den var ner till vattnet och bogserade älgen efter båten genom vattensystemet mot ”säkrare områden” När man var framme i slutet av vattensystemet drog man upp älgen på land och börja stycka älgen. Arne och Fred grovstyckade älgen i tre delar och det som inte togs reda på grävdes ner i myren. Edvin rodde tillbaka båten därifrån dom ”lånat” den och gick sedan runt vattendragen tillbaka den plats där älgen nu var styckad. Var och en hand om sin del och skaffade hem det, säkerligen tunga bördor men ett bra tillskott i mat förrådet. Alexanders minne av middagen,

” E´ att ha va de goeste älekött han nånsin itte ”

N´Niklas
Fred berättade att han var ute på jakt och spårade älg, spåren var gamla och han hamnade in på grannmarken där en välkänd profil i samma bransch var verksam. Han besökte då huset där denne man bodde, för att få sig en pratstund om jakt och livets vedermödor. Han blev glatt välkomnad och även bjuden att stanna på middag.

Eftersom Fred tidigare under året varit lyckosam i jakten och fått skjuta en stortjur så hade han säcken packad med fina köttbitar med mycket feta på. Han plockade fram av köttet och bjöd samtliga, mannen i huset blev väldigt butter när han såg köttet och åt under tystnad samtidigt som han blängde på Fred. När han ätit klart så spände han ögonen i Fred och sa ”Jasså he e du din jäkel som ha skutte en N´Niklas”

Det visade sig att denne man höll koll på alla älgar som dök upp inom hans område och gav dom namn b.l.a. en stor tjur med mycket feta på halsen som han kallade för Niklas. En älg som han själv tänkt ta hand om nästa gång han dök upp på hans jaktmarker. Denna tjur vandrade över ett stort område och råkade vandra in på det område där Fred var verksam vilket ändade denne tjurs liv. Men slumpen gjorde att Fred hamnade hemma hos en man som visste precis vilken älg han blev bjuden på.

Älg på svag is.
Händelsen utspelar sig i början på 60-talet, det fanns på licensen 6 älgar, men denna höst gick jakten mycket dåligt. Grannområdet hade bara 2-dagars jakt så dom var redan klara. Vår jaktledare sa att Lennart från grannlaget hade visst en bra jakthund så vi kanske skulle prova att leja honom en dag för att se om vi kunde få igång någon älg.

Sagt och gjort, Lennart och hans hund lejdes in en eftermiddag och vi jaga Tallträskliden. Lennart hann inte mer än släppa hunden förrän det var fullt drev, men som det ofta blir under jakten så smet älgen ut genom passarkedjan och in på nästa grannområde där det naturligtvis blev ståndskall. Vi avblåste jakten och samlades på landsvägen vid ”Fräkenmyra” i skymningen och jaktledaren sa att fastän alla inte kommit till samlingsplatsen så skulle vi bryta för dagen och fara hem.

Då vi började på att fara iväg hem mot byn så small det två skott på grannområdets mark samtidigt som Lennarts hund slutade skälla. Jaha sa jaktledaren med en djup suck, nu fick grannlaget skjuta våra älgar det verkar som förgjort i år med jakten.

Vi kom hem åt middag och skulle precis till att dricka kaffe när Gustav kom in satte sig ner i kökssoffan. Vi ställde fram en kaffekopp åt honom och han hällde upp på kaffe fatet och skulle dricka men han var så skallerhänt att han spillde ut det mesta.

Jag såg att någonting var fel så jag frågade honom hur det var fatt ?

Ja vet du sa han ha var jag som sköt i eftermiddags, drevet passerade inte så långt ifrån där jag stod så när det blev ståndskall smög jag iväg mot det. Jag kom fram efter ett tag och såg en älgko stå på kanten mot ”Krokforsen” och hunden skällde så fint att jag tänkte mig inte för utan jag sköt och kon hoppade rakt ut svag isen där på idun. Jag såg ju då att jag var på fel område så jag skyndade mig hem så nu vill jag att du följer med mig och kollar upp hur det gick med älgkon.

Nåväl jag följde med hem till jaktledaren och där var redan min bror Fredrik och en Lennart samlade. Jaktledaren sa att grabben var tvunget att ringa polisen och tala om att han skjutit på fel område, brorsan sa att nu lugnar vi ned oss, det här ska vi fixa och Lennart höll med. Vi åkte iväg i en gammal Taunus fram till stigen som gick ner till ”Krokforskojan” där klev vi av vid 23:30 tiden och en Gustav åkte iväg med bilen och gömde undan den på ett annat ställe.

Då vi kom fram till ”Krokforskojan” såg vi kon som låg död och uppsvälld mitt ute svag isen på idun. Det var alldeles stjärnklart och månen sken så det var väldigt ljust och bara för att det skulle vara ännu mera spännande så visste vi att grannlaget övernattade i en koja knappt en kilometer längre ner efter älven.

Någon måste krypa ut på isen till kon och sticka hål på magen och sen stoppa kon under isen sa Lennart ! Att krypa ut på isen föll på min lott, inte särskilt trevligt för isen var bara en tum tjock så jag kröp på magen fram till älgkon. Gustav kom ut på isen för att hjälpa mig att trycka in kon under isen men det var omöjligt. Då sa Lennart, vi drar kon upp på land, så jag tog av mig livremmen och fäste den runt halsen på kon men remmen gick av direkt, Gustav kröp iland, sprang iväg till bilen och hämtade en töm. Vi fäste tömmen runt halsen och började dra, allt eftersom vi drog kon så satte sig isen och vattnet vällde upp, vi två som var ute på isen blev ordentligt blöta. Vi fick till slut älgen till strandkanten där vi i strålande månsken började att flå älgen. Vi ska inte lämna ett spår efter oss sa Lennart, så livremmen som gått av stoppade jag i fickan, vommen bar vi till forsen där vi skar upp han så att dynga fick flöda fritt ner efter älven.

När vi städat upp efter oss började vi bära allt som var kvar upp till Vägselevägen. Detta var mycket jobbigt för på fyra man bar vi hud, bogar, lår, tarmar (tomma) klövar m.m. Vi höll inte reda på hur många gånger vi gick fram och tillbaka och lasta av 20 meter från vägen.

När allt var klart hämtade vi bilen och vräkte in allt vi tagit reda på och sen körde vi hem till mig och in med bilen i garaget. Vi bar ner köttet till tvättstugan, Gustav tog huvud, klövar, tarmar och huden som grävdes ner mitt i natten.
Sen var det bara att dela på köttet, alla fyra som varit med tog var sin del och gick hem, ingen sömn den natten för köttet togs om hand och sedan fick vi skura bort all blod som droppat på källargolvet när köttet burits ner.

Det blev en hel del kött, det som inte frysen klarade av att frysa in saltades, benresterna eldades upp i pannan vilket gjorde att det luktade pyton utanför kåken.

Jag kom i säng halvsju på morron, när grannen Herman kom över vid 8-tiden och jag fortfarande låg så trodde ju han att vi festat till på kvällen men som ni läst berodde ju tröttheten på något annat.

Skrivet av: Mats-Erik Ågrahn.